Svensk skolhälsovård är internationellt sett »bäst i klassen« på att förebygga kroppslig ohälsa. Hög vaccinationstäckning gör att vi inte behöver använda sjukvårdsresurser till att vårda ovaccinerade barn med mässling eller kikhosta, och när 85 procent av alla flickor vaccineras mot HPV kan vi bli bäst i Europa på att minska livmoderhalscancer och andra cancerformer orsakade av sexuellt överförda infektioner.

Vid elevhälsans hälsokontroller uppmärksammas tidigt unga med nedsatt syn eller hörsel, försenad pubertet, begynnande skolios eller sjukdomar som påverkar tillväxten. Även här spar tidig upptäckt onödigt lidande för barnet och vårdkostnader för samhället.

Elevhälsans förebyggande arbete är dock inte helt accepterat när det gäller att uppmärksamma inlärnings-/koncentrationssvårigheter, ångest, oro och nedstämdhet eller andra tecken på att elever inte må bra psykiskt. Detta nämns inte när Skolverket nyligen sammanställt och presenterat resultat av forskning under rubriken »Hälsofrämjande perspektiv i förskolan och skolan« [1], och inte heller vilka insatser som behövs. Verket betonar i stället trygga och stödjande relationer mellan lärare och elever och stödjande miljöer för lärande.